Aldrig tidigare har jag talat till Gud, det ligger liksom inte i min natur då jag inte är troende. Jag tror inte på själva Gud. Men jag tror på något större, att det finns något där. & idag ber jag lite extra, trots att jag inte är troende. För just nu är det så himla svårt...

Medans jag skriver detta rinner tårarna längs mina kinder & jag torkar bort dem hela tiden. Det är några envisa tårar, dem vill liksom inte ge med sig. Bara fortsätter att rinna. Det är inte rättvisst, livet är inte alltid det men hur mycket ska en familj behöva ta? Hur länge ska man behöva leva med en ständig oro långt där inne i kroppen?

Sjukhus blev vår vardag i somras. Vårt andra hem. Även om vi strängt förbjudet inte sa det högt, man ville inte börja tro det. Vårt hem, det är här på Tomtebogatan. I vårt rosa tegelhus. Familjen Gustavsson bor här, ingen annanstans. Inte på något sjukhus.

Jag är stolt över mig själv, att jag är en sådan stark person. För i dessa tider får jag ta väldigt mycket ansvar, mer ansvar än vad jag är van vid. Det är inga svåra saker, det som är svårt är att man ska få allt att gå ihop. Vardagen ska gå ihop med oron. Oron ska gå i hand med styrkan. För stark måste man vara, det går inte att lägga sig ner & ge upp. Det finns inte, att ge upp. Det är för svaga människor som tappat livsglädjen & vi har fortfarande vår glädje kvar.

Hur mycket allt sluta? Jag har inget bra svar på det, hur jag än försöker har jag inget svar. Vet knappt vad som händer, sitter här flera mil ifrån. Jag vet inte vad som sägs, vad dem gör & hur allvarligt det hela är. Det är allvarligt, för man skickas inte tillbaka till Lund om det inte är något. Jag andas ut en aning, dem är specialister där nere i Lund. Staden som vi lärt känna mycket väl. Det är väl tur att vi känner personalen där nere, även om jag tvivlar att hon hamnat på neo igen. Men vad vet jag, jag vet ännu inget. & jag längtar efter att få höra mammas röst. När hon säger att allt blir bra.

Så snälla du, som sitter där uppe, gör så att allt blir bra. För jag vill ha kvar min lillasyster. ♥

Att försöka skriva om sig själv är som att vara tillbaka i skolbänken igen, du får en uppgift som ska lösas men du tycker att just denna lösningen är helt omöjligt att lösa. Lite så tycker jag det är när jag har försökt beskriva mig själv, för hur sjutton ska jag kunna skriva ner en presentation av mig själv, i enbart ord när jag knappt kan förklara för mig själv hur jag är. Men jag ger det ett försök!

Emelie är mitt namn, Sandra Emelie Sofie Gustavsson, för att vara helt korrekt. Bor tillsammans med min lite för galna familj. Jag har fyra syskon varav en liten bebis som är förtidigt nyfödd men mår numera nästan hur bra som helst. Nästan. Pappa Jocke har bott i huvudstaden i tre år & just nu bor han här nere i Skåneland igen, vilket jag & min syster tycker är kalas kul!

Jag tog studenten i somras, vilket var en av de häftigaste sakerna jag gjort i mitt liv. Att stå där på flaket & bara vråla, det är lycka. Total lycka. Balen var galen men ack så rolig, studentlekarna var roliga trots regnet & när vi turade var något ut över det extra. Gick omvårdnadsprogrammet & är nu utbildad undersköterska. Har ännu inte fått jobb som det, bara lite timmar här & där. Går alltså hemma mest, om jag inte är med min pojkvän Marcus eller fikar med en vän.. Körkortet kämpar jag med & undrar varför jag inte tog en intensivkurs istället. Någonstans långt där inne vet jag att det är för jag inte kan köra bil, är en livsfara i trafiken men det där börjar ordna upp sig med lite hjälp..

Till våren hoppas jag att jag får börja plugga till SSK, (sjuksköterska för er som inte kan vårdspråket) Så jag håller alla mina tummar & alla mina tår på att jag kommer in, hoppas hoppas hoppas!

Annars är jag för det mesta en glad och sprallig tjej som älskar livet. Är en ensamvarg & ensam tycker jag om att vara. Samtidigt som jag måste ha folk runt omkring mig. Har väldigt mycket tankar & funderar kring allt, jag är en tänkare & oroar mig ofta för saker som inte man inte ska behöva oroa sig för. Min humor är långt över det vanliga & ibland undrar jag om jag hamnat fel. Det har jag inte, har jag kommit fram till. Jag trivs med mitt liv & jag trivs med mig själv.