Min man är på firmafest. Jag är hemma hos mammma & resten av familjen. Agerat barnvakt under dagen, duschat samtidigt som jag haft ett öga på en mini bebis som bara "skriker" (här kommer inte riktiga bebis-skrik ut, nej. Utan istället små grymtningar och små skrik som en kattunge), sminkat mig med en sovande bebis på armen. Det kallar jag att vara grym. Bra. Så jävla cool. Nej, nu överdrev jag. Lite bra var det, och till er mammor som gnäller över att det inte går att duscha, sminka sig väldigt lätt osv med en bebis - det går. Jag är inte ens mamma, bara storasyster och jag lyckades. Bra va? Ni kan också!

Tillbaka till det med att min man är på firmafest, det är hemskt att vara utan. Hemskt att sova ensam. För när man är van vid att alltid sova tillsammans, och då menar jag alltid, så blir det en helt ny omställning för en själv. Att han sen är full och inte kommer märka att han sover själv är en annan femma, men jag, som är så nykter som man bara kan bli (hehe, nu överdrev jag igen. Fått i mig både vin och cider under kvällens gång, men ni förstår - jag är hemma-"full" medans min man är firma-full.) Jag är föresten inte ens full, bara lite ovanligt lugn såhär en fredag kväll men framför allt trött.

Innan var jag en nattuggla, sedan en morgonmänniska och nu en mitt i mellan. Att hålla sig vaken på kvällarna är som värsta tränings passet för mig. Redan vid åtta är jag döendetrött och ibland undrar jag varför jag ens försöker kämpa genom många timmar, så långt att klockan passerat tolv.

Detta blir ett alltiallo inlägg, men några rader där jag försöker vara rolig, skrattar för mig själv men inser att ingen annan kommer skratta. Just det får mig att skratta, att ingen annan kommer göra det. För antalet som läser min blogg är minimalt, och så sällan som jag verkligen lyckas publicera något är skrämmande. För jag skriver, varje dag. Flera gånger om dagen. Men allt för sällan får ni se vad jag skriver, och ni får se det ytliga. Inte mina allra innersta känslor, tankar och funderingar. Just det vill jag hålla för mig själv - för världen är en grym plats med en massa skit-snackare som inte har något bättre för sig än att rota i andras liv.

Igår klippte jag lugg, en väldigt fin lugg. Ingen ångest har knackat på min dörr, inte så mycket som tittat in genom fönstret heller. Det är bra, väldigt bra. Kanske för bra för att vara sant. Men jag undviker speglar, om det går. För jag har inte vant mig vid det, jag liknar en puma som är ute på jakt... nej nu sprang fantasin iväg, men det är fint. Väldigt bra, lite kort men det ska den vara i börja, det växer som orgräs, det där håret. Sen vill den heller inte ligga ner utan stå, tydligen är det bäst. Inte enligt mig. 

Nu ska jag krypa ner i sängen, koppla i mina hörlurar och börja skriva på min bok. Javisst, en bok ska skrivas och det blir en bok som ingen annan kan skriva, förutom jag. Det kommer bli en underbar bok. 



Hösten 08, långt mörkt hår och lugg. Jag saknar mitt långa hår, 
det var snyggt. Tur att man kan odla igen då...