Jag hoppar "ett ögonblick" då jag anser att det är en tråkig punkt.& kör istället på min tro.

Min tro handlar inte om någon Gud eller högre makt. Nej, det handlar om tron på mig själv. Den har långt ifrån varit bra & ibland har jag ifrågasatt den rätt kraftigt. Men med åren, ju äldre jag har blivit, har jag börjar tro mer på mig själv. Nästan för mycket, om man nu kan det. Jag kan & jag vill. Jag klarar av allt.

Jag tror även på ett liv efter detta & att ens själ kan stanna kvar i denna värld. Det har jag bevis på. Jag talar om spöken, givetvis. Men för mig är det inte spöken i sig, vita lakan osv, för mig är det vilsna själar som inte får någon ro. Ibland är det skrämmande, ibland är det skönt att ha någon nära. Man är liksom aldrig själv även om man är den enda levande varelsen i rummet.

En enda gång har jag bett till Gud & det var i förra veckan. Att min lillasyster skulle klara sig, innerst inne visste jag att hon skulle det, men det var liksom skönt att få prata med någon, även om orden aldrig hördes högt. & sen var det nog inte till Gud jag talade, om jag nu tänker efter. Det var mer till mig själv, för att klara av att familjen än en gång fick åka ner till Lund.